farligaminnen

Nu är jag hemma igen. Det är hemskt. Aldrig mått värre. Skola imorron, jag klarar det inte, men måste. Alla måsten drar sönder mig, rycker bort bit för bit av mig. Mitt psyke dödar mig. Jag klarar inte detta. Jag klarar ingenting.

känns så konstigt. på över ett halvår var jag o mamma där minst en gång i veckan efter att Nicke dog...
tänk att om 26 dar är det ett år sen. det känns som att det var igår. vi var iväg med klassen för att lära känna varandra bättre. Josef blev hämtad men jag hann inte prata med honom, så visste inte varför. sen hörde jag nåra i klassen snacka om att Josefs kusin dött. mitt hjärta stannade verkligen. kunde inte andas. jag känner ju alla Josefs kusiner o de flesta av dem betyder mer för mig än något annat. så jag frågade o de visste inte vem. det de visste vara att han blivit ihjälklämd av en skogsmaskin. det kändes som att jag skulle svimma, allt snurrade, jag blev spyfärdig, darrade o frös som bara den trots att det var en av de varmaste dagarna. Alla de av Josefs kusiner som kör grävmaskin ser jag typ som familjemedlemar. Nicke, Micke, Emil, Anders, o Henka.
jag kunde verkligen inte tro det. alla var ju för unga för att dö. de äldsta var ju bara 20!
jag ringde min bror som är bästakompis med Emil, jag visste att om nått hänt nån av dessa personer så skulle min bror va en av de första som fick veta det. men jag var så rädd för svaret. visste inte om jag skulle våga, tänkte lägga på flera gånger innan han svarade. han körde traktor på gärdet. jag frågade o han sa att Nicke va död.
Jag kunde inte tro det, kände inte en känsla, blicken var mer tom en den brukar. jag kunde verkligen inte förstå. Nicke, en 20 årig blygkille som kommer från en av världens mest underbara o omtänksamma familjer, en kille som växt upp i ett hem i tro o kärlek en kille som aldrig gjort något ont. någonsin.
Hur kunde detta hända honom. hans liv hade ju knappt börjat!

Jag sa till min bror att  jag kommer hem snart. På nått sätt måste jag ta mig  hem till honom, han kan inte va ensam nu tänkte jag.

Han har ju praktiskt taget bott hos Nickes familj de senaste åren o va typ som en bror till dem. Josef hade ju redan åkt, så kunde inte åka med dem.

Min fasad att vara den glada tjejen var nära att brytas. Tårarna gick knappt att hålla tillbaka. Jag hittade min lösning, min kurator på skolan var kvar o skulle precis åka, hon skulle fatta o kunna skjutsa hem mig till min bror. Men det var fullt med andra vuxna o barn runt henne. jag vågade inte öppna munnen o be henne komma, för jag visste att såfort jag öppnat munnen skulle tårarna flöda fritt. O efter att ha kämpat med min fasad i flera år så kunde jag bara inte ge efter. Fick inte möjlighet att prata med henne. de åkte. O där var jag kvar, fast ute 2 mil o en färga hemmifrån. Vad skulle jag ta mig till?

Jag smsade min kusin:

Nicke är död.

Jag skrev med henne. pengarna tog slut. Folk undrade vad som stod på, varför jag var så tyst, varför jag bara satt vid ett dike o kollade ut i intet.

Jag svarade så gott jag kunde, försökte låta stabil på rösten när jag berättade om det jag visste, att Nicke dött. Egentligen ville jag bara lägga mig ner på marken, gråta, sparka, skrika, slå, detta kunde inte vara verklighet.

Detta var ett sjukt skämt av någon rubbad person som såg detta som roligt.

Folk frågade hur det var med mig. jag klarade inte av att säga som det va. sa till alla att bara fortsätta roa sig så jag kunde tänka på det. de gjorde som jag bad dem. 2 hemska timmar satt jag där. väntade på att få åka hem, genomled fikat där Beccas familj var så snälla o tog hand om mig eftersom mamma o pappa jobbade o inte kunde komma dit. Hade fortfarande inte kunnat kontakta dem o berätta vad som hänt, kunde inte säga till dem att sticka direkt från jobbet o ta hand om min bror.

Åkte hem med Carro o hennes mamma.

De där timmarna innan jag kom hem var fruktansvärda, jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Den enda personen i klassen som också kände o va släkt med Nicke var ju borta.

När ja kom hem så var mamma o pappa där, Alma hade sagt till Stina vad som hänt o hon hade ringt mamma o mamma hade kontaktat pappa o de hade åkt hem. De trodde att jag också var hemma. O de hade försökt ringa men jag hade inte haft nån mottagning. När jag kom hem o artigt tackat för skjutsen så kändes det som att jag var död, jag gick o pratade i en dvala, kom inte ihåg nått av vad jag gjorde innan. Men efter en stund så satte jag mig vid datan, mamma ville prata men kunde verkligen inte klara av det just då. Jag o mamma satt o grät hela kvällen o natten. Pappa o min bror höll det mest inom sig. Det var nog den tystaste kväll som någonsin rådigt i vårat hus. Mamma tände ljus o vi bad, för Nicke o hans familj, för alla i släkten o för den fröskräckliga förlust som vi alla fått genomlida nu. Jag satte mig vid datan, o Josef var inloggad, snackade med honom. De hade varit i Salsbäck, eller i alla fall delar av hans familj.

De hade tydligen varit väldigt samlade där. chockade skulle jag tro.

Den undebaraste familjen i världen. Sånt här ska inte kunna hända dem!

Satt o grät medans jag pratade med honom. Hur det var med hans familj o Salsbäckarna. Dagen efter -fredag- hade jag inte tänkt gå till skolan. klarade inte av det. men sen tänkte jag att tänk om Beata, Josef, Konrad, Linnea, o Rebecka var där. det var ju faktiskt deras kusin. Jag måste vara där o stötta dem!

Så jag gick. Träffade Beata, Nean, Beckan o Konrad. Beckan o Nean satt o höll om varandra på en bänk. Jag gick fram, kände torra tårar tränga fram eftersom de riktiga tårarna tagit slut redan under föregående kväll.

Jag satt där, kramade o pratade med dem. De var lika chockade som jag. Ingen av oss kunde förstå hur detta kunde vara möjligt. Tillslut så var jag tvungen att gå för lektionen började, men helst ville jag bara vara kvar där o ta hand om dem. Under lektionen kom en lärare in o berättade eftersom Nickes bror Emil gick på skolan, o de stog om det i tidningarna. De ville inte att när Emil kom till skolan att alla skulle hålla på o fråga honom massa. Så hon berättade lite om vad som hänt. på det mest okänsliga sätt jag någonsin varit med om. Hon sa att hon inte viste om Emil var i skolan idag. Hur kunde hon ens tro det!? Han bro har precis dött o hon tror att han skulle gå till skolan? sen så sa hon att man kunde gå till kuratorn om man behövde om man kände Nicke eller så.

Sen så började det givetvist handla om henne. hon berättade om en psykolog som hon haft i USA. Jag blev så arg, hur kunde hon få en tragedi som denna där en 20 åring, min SYSSLING dog till att få det att handla om henne!?

För första gången på nästan ett år räckte jag upp handen i skolan.

Berättade att det var min syssling för att få henne att fatta hur okänslig hon var när hon sa vad som hade hänt.

Hon brydde sig inte mycket. Typ: jaha, vill du gå till kuratorn?

NEJ, jag vill inte gå till kuratorn, jag vill få tid att prata med mina släktingar på skolan, så vi kunde trösta varnadra. O jag ville att hon skulle prata om Nicke med respekt inte bara som att han var ett inpluggat arbete som hon var tvungen att berätta om.

Men det sa jag inte.

Träffade Beata på rasten. vi gick runt, runt, runt i skolhuset tills det ringde in. Pratade.

Flera veckor efter så kände jag mig fortfarande helt tom. tårarna hade kommit tillbaka. Men min själ var tom, borta. Jag kände ingenting. Kom knappt ihåg nånting från veckorna som gick, mer än att jag gick till skolan, låtsades vara glad. Åkte till Salsbäck. Åkte hem o grät för livet. Så gick mina dagar i månader. Jag sov 1h, max 2h varje natt. Kunde bara ligga o gråta o fråga migsjälv hur detta kunde hända.

Begravningen var så fin. Det var över 200 personer där (har jag för mig), man förstod verkligen hur älskad o uppskattad person Nicke var. Jag själv har under min tid inte snackat jättemycket med honom, eftersom ingen av oss är speciellt pratsamma. Men nåra samtal hade vi. O nu efteråt så ångrar jag så grymt mycket att jag inte ägnade mer tid åt att prata med honom.

HUR KUNDE DETTA HÄNDA!?

Jag vet vad som hände. Men det kan inte vara möjligt. Jag vet nästintill i detalj vad som inträffade. Men det ska inte kunna hända. När jag var mindre trodde jag att Salsbäckarna var änglar. Det trodde jag faktiskt. Det finns inga bättre människor än dom. Att detta hände dem är helt omöjligt.
Jag väntar fortfarande på att vakna upp ur denna mardrömmen.

Ni får ursäkta att jag inte skrivit på typ skitlänge med det finns inget att skriva om.., jag är ju hemma nu o som typ alltid när jag är hemma så är mitt psyke inte direkt på topp. Har typ inte hänt nått sen jag kom hem.., förutom gäster igår som visserligen va skoj.. J

Det som hänt: gäster, spelat spel med mamma, gått o stört Andreas när han jobbade, o fått sticka i låret igår mitt under festen. Som tur var var Yvonne här (jobbar typ som sjuksköterska eller nått o hon drog ut den. Gör fortfarande skitont.

(Martin erbjöd sig att låna ut sin skalpell ;D),  badat, skrivt brev, scrapat. Mycket skoj verkligen.

Menmen, jag skulle ju börja va en possitiv människa. Det gick ju..., i typ max 2 dar.

Men nu snackar jag med Fredda i alla fall o de är ju trevligt..

Jag vill på match i Enköping på måndag.., men jag lär inte få.

Jag har fixat en BoIS-vägg i mitt rum nu o hela min dörr är full med artiklar o intervjuer med Ivo ;)

Tänkte lägga in en text också så ni har nått att sitta o njuta av att läsa från den store poeten Näu. Verkligen.

Detta är till en högt älskad vän som jag inte tänker skriva ut namnet på men:

Sometimes I think I hear your heart scream loud

Sometimes I feel that your life didn't turn out right

And I just want you to know

That I will always be there for you

For you

Snackar även med Peder nu o jag blir så glad, för det finns verkligen de som bryr sig om mig o som vill att jag ska må bra o peppar o stöttar! Det betyder så grymt mycket för mig!

Om jag någonsin kommer ur denna depritionen så är det verkligen tack vare alla er som stöttar mig! Tack! <3