Lika vissen som granen när den börjar barra
Pust.
Just nu segar sig verkligen livet s¨att jag verkligen ska få lida för varje sekund som går. Ingen är hemma här förutom hunden som bråkar o katten som släpper fästingar överallt. tråkdag fersure.
igår var också tråkdag, men då var jag duktig. jag städade hela huset åt mamma o bakade muffins o sockerkaka till herrarna i familjen. det blev dock lite misslyckat, jag bör nog inte starta ett konditori i alla fall.
Imorron fyller Karro år o då ska vi dit.. :)
sen på dagenn hoppas jag på att åka in till den enorma staden Norrköping med Veron kanske? :D
Måste köpa allt som jag måste ha innan skolstarten. skolan ja...
fruktansvärt. men jag har försökt intala migsjälv att jag inte ska tänka på skolan förrän den 19 (vilket är den dagen vi börjar) men det går inte speciellt bra.
jag har de senaste nätterna de få timmar som jag fått nån sömn drömt om skolan. o jag har mått så fruktansvärt dåligt då så jag har vaknat gråtande. man kan ju undra hur det ska gå när skolan blir i verkligheten igen.
Peder snackade om att det ska börja nån ny i våran klass. enligt Peder verkade han väl snäll. men det har tagit mig detta året nu att llära känna alla i min klass o börja lita åtminstone lite på de flesta. o nu ska det komma ännu fler nya. + jättemånga nya mindre ungar. hur ska jag klara det? jag klarar inte av att träffa nya människor. jag har socialfobi, har försökt träna bort den i sommar men det är inte så lätt som alla tror "sätt dig på en buss så klarar du av det sen" eller "gå ut mitt i en folksamling så blir allt perfekt". Men det blir det inte!
Jag försöker. Men det går inte.¨
Text:
När den socialafobin har blivit för stor
När den tagit alla tårar, tagit allt mitt mod
Jag ligger i en hög o darrar
Lika vissen som granen när den börjar barra
När börjann är förbi o tårarna väller
Det är då det värsta händer
När folk går förbi, pekar o skrattar
Trots mina tårar fortsätter de hacka
Där ni. Det händer dock inte mig. jag kan inte falla ner i en hög mitt bland alla människor.
min mask förbjuder mig. jag får inte visa att jag mår dåligt. tvångstankar som gör det så?
även när det är meningen att jag ska berätta om allt som gör att jag mår dåligt, även när det är 'meningen' att jag ska gråta hos en helt främmande människa så kan jag inte göra det.
Det går inte. jag får inte vissa mina känslor. får inte blotta min själ.
Men inuti mig, i huvudet i själen o i hela kroppen så händer det som jag skrev. men utåt visar jag inget.
jag kan inte visa nått. det går inte.
men det är väl mitt eget fel. det var jag som började ha denna masken som gör att alla tror att jag mår super.
då är jag kanske den ända som kan få den o försvinna. men det har jag inte krafter till. jag har inte orken att kämpa.
Nu ska jag ut o plocka flyghavre så att pappa blir glad när han kommer hem.
Just nu segar sig verkligen livet s¨att jag verkligen ska få lida för varje sekund som går. Ingen är hemma här förutom hunden som bråkar o katten som släpper fästingar överallt. tråkdag fersure.
igår var också tråkdag, men då var jag duktig. jag städade hela huset åt mamma o bakade muffins o sockerkaka till herrarna i familjen. det blev dock lite misslyckat, jag bör nog inte starta ett konditori i alla fall.
Imorron fyller Karro år o då ska vi dit.. :)
sen på dagenn hoppas jag på att åka in till den enorma staden Norrköping med Veron kanske? :D
Måste köpa allt som jag måste ha innan skolstarten. skolan ja...
fruktansvärt. men jag har försökt intala migsjälv att jag inte ska tänka på skolan förrän den 19 (vilket är den dagen vi börjar) men det går inte speciellt bra.
jag har de senaste nätterna de få timmar som jag fått nån sömn drömt om skolan. o jag har mått så fruktansvärt dåligt då så jag har vaknat gråtande. man kan ju undra hur det ska gå när skolan blir i verkligheten igen.
Peder snackade om att det ska börja nån ny i våran klass. enligt Peder verkade han väl snäll. men det har tagit mig detta året nu att llära känna alla i min klass o börja lita åtminstone lite på de flesta. o nu ska det komma ännu fler nya. + jättemånga nya mindre ungar. hur ska jag klara det? jag klarar inte av att träffa nya människor. jag har socialfobi, har försökt träna bort den i sommar men det är inte så lätt som alla tror "sätt dig på en buss så klarar du av det sen" eller "gå ut mitt i en folksamling så blir allt perfekt". Men det blir det inte!
Jag försöker. Men det går inte.¨
Text:
När den socialafobin har blivit för stor
När den tagit alla tårar, tagit allt mitt mod
Jag ligger i en hög o darrar
Lika vissen som granen när den börjar barra
När börjann är förbi o tårarna väller
Det är då det värsta händer
När folk går förbi, pekar o skrattar
Trots mina tårar fortsätter de hacka
Där ni. Det händer dock inte mig. jag kan inte falla ner i en hög mitt bland alla människor.
min mask förbjuder mig. jag får inte visa att jag mår dåligt. tvångstankar som gör det så?
även när det är meningen att jag ska berätta om allt som gör att jag mår dåligt, även när det är 'meningen' att jag ska gråta hos en helt främmande människa så kan jag inte göra det.
Det går inte. jag får inte vissa mina känslor. får inte blotta min själ.
Men inuti mig, i huvudet i själen o i hela kroppen så händer det som jag skrev. men utåt visar jag inget.
jag kan inte visa nått. det går inte.
men det är väl mitt eget fel. det var jag som började ha denna masken som gör att alla tror att jag mår super.
då är jag kanske den ända som kan få den o försvinna. men det har jag inte krafter till. jag har inte orken att kämpa.
Nu ska jag ut o plocka flyghavre så att pappa blir glad när han kommer hem.
Kommentarer
Trackback
