farligaminnen

Livet var förlorat innan det starta
Alla människor som mej nånsin hatat
Kommer skratta o le
När jag ligger i min grav o inte har nått mer att ge

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

I din kropp var du fånge, världen släppte dig aldrig fri
'Världen är svartmålad o så kommer det förbli'
Det var din sista mening i livet
Du såg allting i negativet
Sen så försvann du, släppte taget
Våra tårar på din kista föll hårt som hagel
Världen krymte dag för dag
Du fick inte luft, klarade inte av att vara kvar
Jag saknar dig min vän
Men jag förstår dig, så har jag också känt

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Jag har ju beslutat mig för att vara glad, för att bevisa migsjälv att jag kan vara lycklig. Jag skulle ju hoppa runt o släppa loss. Inte bry mig om andra tyckte att jag var en storidiotisk-koloss.
Men var för skriver jag då sånna här texter? Varför känner jag såhär?
Varför känns det som att jag aldrig kommer bli lycklig igen? Varför tvivlar jag på mitt eget ord?
VarförVarförVarför. Det är det ord som ekar i mitt huvud, dag in o dag ut. Hur blir man av med den?
Hur stänger man av hjärnan så totalt att inte ett ända 'varför' tänks? Jag vill inte tänka, vill inte känna, vill inte finnas. För om jag finns så kommer jag alltid ställa frågan: varför? till allt, till om jag ska ha spaghetti eller makaroner till lunch, om jag ska ta kjol eller kläning till bröllopet, vad jag än gör, vilket val jag än gör så kommer alltid frågan; vad skulle hända om jag gjorde det andra valet? Skulle det bli bättre i slutänden? Är det pågrund av mina val i livet som min släkt fått lida?
Är jag på något underligt sätt skyldig till smärtan mina släktingars ögon utstrålar? Är det jag som gjort det? Är allt mitt fel? Skulle det bli mycket bättre för alla om jag försvann? Skulle dödandet sluta? Lidandet upphöra? Eller skulle det bara bli värre?
Vad är jag för människa som inte enns kan bestämma mig om det är värt försöket att ta livet av sig?
Varför är min beslutsångest så fruktansvärd, att jag inte kan ta ett enda pyttelitet beslut utan att krossas av det, utan att undra över vad som annars skulle hänt.
Jag läste i en av Almas böcker när jag var nere där : Man kan ändast ångra de saker man inte gjort
Men då tänker jag: Om man bara kan ångra saker man inte gjort så..., det är ju detsamma som att man kan ångra saker man gjort med..? För om man inte gjort nått så har man ju troligtvist gjort nått annat istället, o då kan man ju ångra det..., eller hur? Jag ångrar grymt mycket saker som jag inte gjort, vilket leder till att jag ångrar det jag gjort istället.
Jag ångrar att jag inte tar modet till mig i de ögonblick då jag behöver det, i de ögonblick som skulle kunna förändra hela mitt liv. Jag ångrar att jag inte vågat ta kontakt med folk jag gillat. Att jag istället har stängt dem ute, i räddslan av att såra dem eller råka säga/göra nått som gör att de kommer hata mig resten av livet. Pågrundav den räddslan så har jag gjort mycket saker jag inte är stolt över, gått iväg från folk som försökt prata med mig t. ex, det misstaget gör att jag fortfarande hatar migsjälv. Men det kanske är bättre än om jag gjort något som fått personen i fråga att hata mig..., eller?
Nu kluddrar jag bara. Jag pallar inte med mitt sinne längre.
Finns det ingen människa som vet hur man blir av med fobier, ångestattacker, beslutsångest mm..? Nån som kan hjälpa mig? För jag klarar verkligen inte av detta mer. Jag gör inte det.
Och snälla säg inte att jagsjälv är den ända som kan rädda mig. För då kan jag ge upp hoppet redan nu.
Hmm....
Varför har jag så lätt att prata med kompisar när jag har så svårt att prata med nya människor/människor jag gillar på ett speciellt sätt..., fatta hur sjukt omöjligt det är att snacka med en ny människa som jag gillar på ett speciellt sätt. Liksom jag tror inte att jag någonsin lyckats få ur mig ett ord. Möjligtvist ett hej, dock inte i en sån ton så man hör det. Men alltid nått att jag lyckats röra på munnen.
Hjälp mig?


- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - <---- cut here


Nu ska jag kolla på film, ciao
Förresten, lystring, imorron kommer min älskade kusin Ester med familj ner. Min kära Pestrus unge blir 3(?) iår, o hon är så grymt underbarmumsig liten plupp. Kärlek till Ester <3
Jag tror att en anledning till att jag gillar henne så skrapt är att hon påminner om mig när jag var i den åldern. Så sprallig, lycklig o klarar verkligen aldrig av att sitta still, mest underbara ungen nånsin, så jag tror att jag gillar henne för att hon är som jag var, o jag saknar den jag var. Men självklart älskar jag Estrus-ungen för den iih, jag älskar allt med henne, från den sommarn när hon skulle fylla 1 på hösten o jag gick runt med henne i sån barnsele hela sommaren, o förra sommaren då hon började gråta massa när de skulle åka hem o vägrade släppa taget om min hals, o såfort nån sa mitt namn så sken hon upp o kollade omkring sig efter att få se mig, så när jag inte var där så blev hon ledsen. o det faktum att hennes första ord efter 'mamma' o 'pappa' var Nea, det ni! Jag antar att det är så det kan vara att va älskad?
Ester <3