farligaminnen

Typ.., om mitt liv som jag låg o funderade o skrev om i Hallner:

Hmm.
Jag kom på en sak, eller kompå o kom på.
Men jag har nog endast känt lycka 2-3 gånger på 3 år, knappt en gång varje år.
Jag har skrattat äkta skratt o så, men skratt o lycka är verkligen inte samma sak.
Glädje o lycka är två helt olika saker.
Glädje, visst skoj.
Men det kan verkligen inte mätas med lyckan jag fick 'provsmaka' när jag var liten.
Det var ett ytterst elakt trick av Döden.
Att låta mig 'smaka på' nått bra o sen ta bort det. Mycket ont gjort tycker jag.
Tack för det.
Sen en sak till.
Detta eviga tjat om 'ååh, hoppet är det sista som lämnar människan'
hahaha, skrattretande lögn.
Mitt hopp om livet lämnade mig för år sen.
Jag lever i tron att jag kommer dö nästa dag. och det har jag accepterat.
Ha! Skit på dig döden!
Just nu lever jag för 2 anledningar:
Dels för att jag inte vill såra de människor jag älskar.
för det andra: jag lever för att kunna skratta döden i ansiktet när han kommer. Att jag stog ut såhär länge trots det *piip*
han gav mej.
Så att hopper lämnar en sist kan jag bara skratta åt o göra det bästa av de timmar jag har kvar.
Döden har tagit: Farfar, mormor, Ulla, Nicke, Farmor, o Sanna på 4 år. Riktigt lustigt. Verkligen.
6 stycken på 4 år.
Jag har blivit emun mot lycka.He. Jag känner endast sorg. Det är kusligt, jag känner ingen skillnad längre när nån dör, för jag känner som jag alltid gör.
Så, ha! Du tog fel väg döden!
Du gjorde fel i att döda mina nära.
Du borde tagit mig från början. Inte gått den väg som skulle få mig att lida innan. För den funkar inte.
Jag kommer inte längre ihåg lycka.
Så du kan inte ta nått mer ifrån mig.
Där fick du Döden.
Jag kan allt vara en värdig motståndare.
Du vet döden,
jag vet att du vill åt mig, men inte ta mig själv. Utan du vill få migsjälv att göra det.
Av någon outgrundlig anledning.
Därför tar du ala jag håller av.
Får väl se om du lyckas...


Jag håller med vad alla säkert kommer skriva, att jag är en störd människa som inte borde få gå fri på gatan.
Men kan man hjälpa vad man tänker o känner?
Jag känner verkligen som att det är såhär. Men nu när jag läser det när jag inte mår riktigt lika dåligt som vanligt så tycker jag även att det låter lite vansinnigt. Men det är ju ändå så jag känner....
Synpunkter? Tips? Hjälp? Vad som helst?