farligaminnen

Det är många männsikor jag skulle göra det för.
Om ni frågat mig om det för ett år sen, då mina ögon var svarta, tomma, då livet precis blivit utsuget;
då skulle det vara ytterst få männsikor på den listan.
 Det året, den sorgen, den saknaden, det livet som jag önskar att jag eller någon annan någonsin hade behövt uppleva.
Den smärtan när man såg räddslan i dina ögon, då man såg ansiktet krampaktigt dra ihop sig i plågor.
Då du skrek efter hjälp, skrek efter döden, när man förstår hur självisk man är som ville ha kvar dig på denna jorden, när (om man kommer någonstans efter döden)
vilken plats som helst, vilken smårta som hälst skulle vara lättare att ha.
Din kropp stod i lågor o ingen tycktes höra dig när du förtvivlat ropade, ropade på nån som kunde hjälpa dig.

Du var den personen som betydde mest i mitt liv, o som alltid kommer göra det

R.I.P käraste faster, Ulla som dog i cancer efter att ha kämpat i över1 år stog inte din kropp o din själ ut längre.

Men nu, när livet kommit tillbaka en aning, nu när mina ögon börjat skiffta i brunt igen, nu när mina känslor inte längre är bedövade, nu när jag kan känna sorg, hat, o lycka (faktiskt) igen.
På ett sätt känns det bra, men, nu har jag så mycket att förlora, så mycket att vara rädd om
Hur ska jag lyckas?
Hur ska jag lyckas leva mitt liv utan att såra någon som jag älskar, och hur skulle jag annars kunna försvinna utan att såra dem jag älskar?
Vilket som så kommer det sluta..., illa

Snor denna lilla typ texten som Alma brukar skriva (som nog är från nån låt):

Hon som harett fläck fritt liv
Men som skulle göra vad som helst för att byta....

(bara för att den stämmer in på mig)