farligaminnen

Jag är inte lika arg längre, nu är jag mer ledsen. På allt.
Hela skiten bara förstör hela tiden. Jag trodde o hoppades på en bättre sommar än förra året, tyvärr ser det inte så ljust ut nu.
Inte bara pga matchen. Utan allt, mamma, pappa o bror min jobbar hela veckorna o helgerna. Hur kul är det?
Sitta i ett hus med endast en bitande hund till sällskap?
Verkligen ett liv jag hoppades på.
Varförvarförvarför?
o mamma liksom:
Ååh, ska vi göra nått roligt när jag kommer hem imorron?
o ja gissa vad det 'roliga' va? Att kolla på min döda fasters gamla kläder om jag ville ha några som minne.
Det vill jag visserligen, men man kollar inte bara på dem som om det var det bästa man kunde komma på, jag vill kolla på dem ensam, jag vill kunna gråta o tänka ifred utan att mamma börjar tjata om allt.
Jag vill kolla på Ullas saker vill jag göra i ensamhet med vördnad, hon kämpade mot cancer i 1 år, mot en smärta som de som inte upplevt den inte kan förstå. Och de som har upplevt den är det inte många som kan berätta hur det känns, det är även få som vill veta det. Efter att ha gått igenom nått sånt sitt sista år, att bara ligga i en sjukhussäng utan att kunna äta, o de sista dagarna medvetslös. Då går man bara inte igenom hennes saker en lördagkväll för att man inte har nått bättre för sig. Det är respektlöst, kärlekslöst. Min faster var den mest underbara människa som nånsin levt, typ den enda som från början accepterade mig som mig, som brydde sig om hur jag kände o tänkte både om hennes tillstånd o andra saker, utan att tjata om det.
Hon lovade mig när jag fyllde år att såfort hon blev frisk o kunde gå igen så skulle hon bjuda mig på restaurang o fira min födelsedag, men hon blev aldrig frisk. Hon bröt sitt löfte, hon dog...., utan att säga farväl. Hon gav upp, trots att hon visste att jag hade minimal chans att klara livet utan henne.
Jag anklagar inte, för jag vet att jag själv hade inte kunnat kämpa emot döden hälften så länge som hon. Men hon var modig o hon var stark. En av de få människor som jag verkligen litade på, som jag trodde skulle finnas vid min sida resten av livet.
Jag vet att hon gör det. Men..., jag klarar inte av att hon inte lever mer. Jag klarar inte mer.
Hennes egna familj har accepterat det o börjat försöka gå vidare, men ett sketet syskonbarn som inte borde ha nån större relation till henne håller på o dö själv pga det. Varför? </3  :'(

Förlåt för inlägget, men varje gång jag är ledsen så tänker jag på Ulla, o då behöver jag skriva av mig om vad som hände om vad jag känner. Så detta lär inte bli sista gången ni läser det. Förlåt